Verdandi Eskilstuna har besökt Bäljstendbergets fornborg. Den var 100 meter lång och 25 meter bred. Den är från vendeltiden (folkvandringstiden) det är en Borg dit människorna tog sin tillflykt vid fara. Fornborgarna kunde kommunicera med varandra via vårdkasar, de tände en eld vid fara.

Vi besökte också en hålväg, det är en väg där många människor har gått och färdas så mycket så det blir en urholkning i naturen. Hålvägarna hittar man på åsarna där forntidens människor gick och färdades. Vid slutet av hålvägen tog vi en kaffepaus. Vi diskutera det forntida vägnätet och hur vägarna gick i naturen. Alla tyckte kvällen var lärorik och lyckad.

Årets julgransplundring blev både rolig och trevlig med en mängd av glada barn och vuxna som med hjälp av Göran sjöng och dansade runt granen.
Tyvärr blev många sjuka (14st) men 15st som va friska höll takten fint.
Populärast var Björnen sover och många Björnar var det som vaknade samtidigt och försökte äta upp oss, det blev att hålla undan. Fika och fiskdamm blev populära inslag under eftermiddagen. Festen avslutades förstås med en slängrompa och utdelning av gottispåsen.

Ett videoklipp från Dansafton i samband med julfesten 17/12.

Kapellmästaren Peter framför en dansvänlig låt på bästa sätt Robban, som både spelar saxofon, gitarr, dragspel och sjunger skojar lite med Peter

Vi som dansade, knappt 50st, hade som vanligt en mycket trevlig och dansant afton med härlig sång och musik. Tyvärr i rådande tider fick många avstå kvällen pga sjukdom.

Tack alla för denna kväll och nu ses vi på dansgolvet igen, trettondagsafton 5/1 och tar en svängom till Kalle & Stefan, en duo värd att träffa, det lovar jag eller kom, lyssna och njut

Vi ses // Gunilla

Historiska klubbens program torsdagen den 8 september började där den förra aktiviteten slutade. Kvällens utflykt skulle gå mot Malmköping och som lämplig samlingsplats hade därför Stenkvista kyrka valts. Några minuter efter den utsatta tiden kl 18:00 hade större delen av den vanliga kärntruppen infunnit sig, vilket innebar att sällskapet blev åtta personer och en hund starkt.

Innan det var dags för avmarsch gavs en kortfattad information om förutsättningarna för dagens utflykt. Som utgångspunkt hade man ett mycket omtalat och väl känt sörmländskt rättsfall från senare hälften av 1800-talet. Två sammansvurna gärningsmän hade utfört ett dubbelmord, för vilket de dömts till döden och avrättats. Nu skulle man följa förövarnas fotspår från platsen där de utförde sitt hemska dåd till de gravar de hamnade i efter att ha blivit de sista som avrättats offentligt i Sverige.

Uppsuttna i bilar rörde sig deltagarna söderut längs riksväg 53 i riktning mot Malmköping och ganska snart nådde man sin första destination. Platsen man gjorde ett uppehåll vid benämndes förr Lidamon och var Villåttinge härads avrättningsplats. Här mötte en av de två rånmördarna döden i form av en skarprättares bila. Hans namn var Gustav Adolf Eriksson Hjert. Ungefär samtidigt gick hans medbrottsling, Konrad Pettersson Lundqvist Tector, samma öde till mötes vid Stenkumla avrättningsplats på Gotland, där han blivit dömd för sin gärning.

Nästa anhalt på resan blev själva brottsplatsen, idag benämnd  Mordgrind. På var sin sida av vägen hade de bägge kumpanerna natten mellan den 31 augusti och den 1 september 1874 lagt sig i bakhåll i avsikt att råna postdiligensen mellan Sparreholm och Eskilstuna. En kärra närmade sig och när kusken klev ned för att öppna grinden avlossades ett första skott, följt av ytterligare ett när en passagerare i vagnen sträckte sig efter tömmarna.

Först nu uppmärksammade de båda brottslingarna att det inte var någon postdiligens de givit sig på i mörkret. När de insåg sitt misstag flydde de fältet, lämnande passageraren i vagnen – ingenjören vid Oxelösund-Flen-Västmanlands järnväg, Herman Upmark – att långsamt förblöda, ropande på hjälp som dröjde alltför länge. Körsvennen, August Larsson, låg kvar på marken, omedelbart dödad av en kula genom halsen. När Upmark till slut kom under läkarvård vid den närliggande Navesta gård var det för sent att rädda hans liv.

Hjert och Tector blev så småningom infångade när de försökte fly landet. Båda blev dömda till döden och fick sina nådeansökningar avslagna. Avrättningarna verkställdes vid sjutiden på morgonen den 18 maj 1876, som tidigare nämnts vid Lidamon utanför Malmköping respektive Stenkumla backe på Gotland.

Från Mordgrind gick färden vidare söderut, varvid man passerade de två minnesmärken över den tragiska händelsen för 148 år sedan, som står alldeles vid sidan av väg 53. Framkomna till Malmköping letade man sig fram till Lilla Malma kyrka, från vars parkering man har utsikt över Gustaf Adolfs torg med Villåttinge gamla tingshus, där Hjert fått sin dödsdom. Här kom man också in på ortens betydelse för svenskt militärväsen. Torget är uppkallat efter Gustaf Adolf von Siegroth, som 1771 blivit utnämnd till chef över Sörmlands Regemente. Han hade genast börja söka efter ett lämpligt område att använda som permanent övningsplats för regementet och fann snart Malma Hed intill Lilla Malma kyrka. Inom ett par år fanns en exercisplats med lägerhyddor på plats. Det var också von Siegroths förtjänst att Villåttinge tingshus kom att hamna på orten, och vid ett gammalt rusthåll intill grundade han landets första militärakademi.

Efter avrättningen hade Hjerts kropp och huvud förts till Lilla Malma kyrka för att läggas i jord. Trots att bestämmelsen, som tidigare förvägrat mördare och självmördare rätten att begravas i vigd jord, tagits bort något decennium tidigare, tillämpades den ännu på många håll. Hjerts kvarlevor kom därför att hamna utanför kyrkogården, medan hans kumpan Tector fick sin grav innanför murarna.

Ett besök gjordes vid Hjerts sista viloplats, som är utmärkt av en enkel skylt, vid vars fot någon placerat en vas med enkla blommor och som även den numera genom en sentida flytt av kyrkogårdsmuren kommit att ligga på kyrkans mark.

Det var nu dags för kvällens fikapaus, varför man tog en 250 meter lång promenad till Södermanlands Regementes minnessten, där diskussionen fortsatte innan det blev dags att avrunda programmet och anträda återfärden. De som var intresserade erbjöds att liksom vid utflykten två veckor tidigare besöka platsen för en tidigare kyrka, som rivits och ersatts av en ny några hundra meter bort. Den inhägnade yta där Ärla kyrka låg fram till 1782 används fortfarande i vissa sammanhang och är välskött.

Det hade börjat skymma rejält och med månen synlig ovanför trädtopparna i horisonten skingrades sällskapet för denna gång efter att under drygt två timmar ha hunnit dryfta såväl kriminal- som militär- och kyrkohistoria.

Historiska klubbens höstuppstart den 25 augusti

Torsdagen den 25 augusti inledde Historiska klubben sin hösttermin med en utflykt till Eskilstuna kommuns bäst bevarade fornborg, Ogaklev i Ärla. Det var andra gången den imponerande anläggningen utsetts som besöksmål för Verdandis aktiviteter. Denna gång hade sex medlemmar hörsammat inbjudan och samlats vid Slytans rastplats, varifrån en skogsväg leder till borgen.

Vid den inventering av fornlämningar som gjordes under slutet av 1600-talet och som benämns Rannsakningarna angavs att det på platsen legat ett munkkloster, men idag vet vi att det rör sig om en fornborg, som anlades i försvarssyfte under folkvandringstid och alltså är mer än 1500 år gammal.

Då kvällen bjöd på ett skönt sensommarväder blev den kilometerlånga vandringen från rastplatsen till Ogaklevbergets fot en behaglig upplevelse. Klättringen uppför de branta klippväggarna blev mer en strapats, men väl uppkomna till toppen fick man sin belöning i form av en hänförande utsikt över det sörmländska landskapet nedanför, som idag är torrlagt, men som i forna tider till stor del bestod av vattenleder. Under drygt tjugo minuter vandrade man innanför den 230 meter långa stenmur som omgärdar borgen och som med sten lagd på sten på sina håll uppnår en höjd på ett par meter.

Nedstigningen klarades av utan missöden och snart var man tillbaka vid rastplatsen, där de medhavda matsäckarna plockades fram. Under inmundigande av allt från fullkornsbröd till kanelbulle diskuterades bland annat kommande programpunkter. Ett förslag lades fram att nästa gång bege sig något längre söderut för att passera gränsen till Flens kommun. I Malmköpingsbygden finns några spännande platser att besöka för den som är intresserad av svensk kriminalhistoria.

Under återresan gjorde man liksom vid förra besöket ett stopp vid Ärlas enda bevarade runristning, den så kallade Skrivarstenen, som inte är en rest runsten utan ett block i skogen. För att komma dit fick man köra en liten omväg runt Hamra naturreservat.

En rest runsten fanns däremot att beskåda vid nästa anhalt, som var Stenkvista kyrka. Texten i slingan följer det vanliga mönstret och berättar att stenen rests av tre bröder till minne av deras far. En mer ovanlig och därför intressant detalj man genast lägger märke till är den hedniska symbol – Torshammaren –  som pryder en stor del av den ristade ytan i stället för det betydligt vanligare kristna korset. I Sörmland har endast en runsten till – belägen i Västermo socken –  Mjölner som illustration.

Som avrundning på kvällen begav sig gruppen över till kyrkogården på andra sidan riksväg 53. Här markerar nu ett träd platsen för den gamla kyrkan, som ersattes av den nuvarande år 1794 och vid vars rivning den nyss skärskådade runstenen återfunnits under golvet. Man kunde, om man tittade noga, skönja rester av kyrkans grund, men i övrigt finns inget kvar av byggnaden.

När skymningen nu börjat falla och kvällsluften blivit tämligen kylig kunde deltagarna efter nära tre timmar se tillbaka på ännu en givande och lärorik utflykt med intressanta besöksmål. Fortsättning följer!

1 2 ... 21 ►

Söndag och midsommarhelgen avslutades med Verdandis traditionella midsommarfirande Tack alla fina trevliga personer, runt 45st, som var med och bidrog till en härlig eftermiddag och god gemenskap med tipspromenad, femkamp, dans, lotteri, sommarlunch och gofika.

Massor av tack också till Rytterströms för fin musik och sång

Det tycks nästan ha blivit en regel att Historiska klubbens evenemang skall hotas av vädrets makter. Denna torsdag var inget undantag. Under samlingen i Folkesta vid sextiden på kvällen kunde man känna enstaka regndroppar och mörka moln rörde sig runtomkring. Liksom vid tidigare tillfällen klarnade det dock upp och utflykten kunde genomföras under gynnsamma förhållanden.

Färden gick denna gång till Tumbo, där man efter att ha passerat ett av järnålderns större gravfält, Bergagravfältet Gravhögarnas ås, gjorde ett första stopp vid kyrkan. Byggnaden, en stenkyrka från 1100-talet, som är en av Sveriges äldsta romanska kyrkor, har bevarat mycket av sitt ursprungliga utseende. Ett undantag är tornet, som tillkom under 1700-talet. Kyrkan är också Sörmlands runstenstätaste landskyrka med fem resta stenar och en sten inmurad i byggnadens västra vägg.

Platsens namn var från början Tuna, vilket tyder på att den varit ett maktcentrum under järnåldern, strategiskt placerad och viktig för områdets handel och försvar. Namnet Tumbo betyder människor som bodde vid Tuna.

Under vandringen runt kyrkogården fördes ett resonemang kring förhållandena på bronsåldern och järnåldern – hur man levde och hur samhället var organiserat. Alla delade med sig av sina kunskaper och erfarenheter. Svarta moln kunde ännu skönjas i närheten och i bakgrunden hördes svagt åskmuller, men fika kunde under fortsatt glatt samspråk intas i strålande solsken intill kyrkans torn.

Innan det var dags för återfärd besöktes det gravfält som ligger halvannan kilometer norr om kyrkan. Prästgårdsgravfältet eller Husbygravfältet innehåller drygt 400 gravhögar. När man blickade ut över fältet kunde man på andra sidan om riksväg 56 beundra den regnbåge, som blev en fin slutvinjett på ännu en intressant utflykt med Verdandi och Historiska klubben.

Torsdagen visade sig inledningsvis från sin dystra sida med ett ihållande, lätt regn, men vid middagstid kunde man skönja ljusare strimmor i molntäcket, vilket ingav hopp om en tämligen snar förbättring av vädersituationen. Under eftermiddagen sprack också himlen upp mer och mer för att släppa fram en del sol. Den sextett ur Historiska klubben som samlades vid restauranghuset i Kjula logistikpark kl 18:00 fick därför en behaglig försommarkväll som inramning för sin planerade utflykt till Fogdön denna dag.

Kvällens huvudattraktion var Vårfruberga klosterruin, men då halvön mellan Sörfjärden och Strängnäsfjärden är rik på historia kunde man längs vägen göra några stopp även vid andra sevärdheter. Färden gick över Kjula, Jäder och Björsund innan man nådde det första etappmålet – Åsby gravfält nära Helgarö kyrka – där en sjunde deltagare med tillhörande hund anslöt. Intill gravfältet finns ett stenblock med inristade bilder och runtecken. Texten har inte kunnat tydas, men ristningen är ändå intressant genom sin koppling till en annan runsten, som skulle bli sista anhalt för resan.

När processionen gick vidare från Åsby fick man verkligen klart för sig att man befann sig på landsbygden. Delvis på smala grusvägar, där man med nöd och näppe lyckades ta sig förbi mötande traktorer, tog man sig till ett gravfält från romersk järnålder, som låg väl dolt i tät skog.

Via Fogdö golfbana kom man så ut på asfalt igen, bara för att efter 250 meter i höjd med Fogdö kyrka åter hamna på en skakig vägsträcka som skulle leda följet till Kungsberg och Vårfruberga klosterruin.

Vårfruberga kloster var ett nunnekloster inom cistercienserorden, som från början legat vid kyrkan, men som sedermera flyttades de tre kilometerna närmare vattnet. Under reformationen lät Gustav Vasa riva klostret och platsen bytte namn från Vårfruberga till Kungsberg. Endast låga murar i gråsten återstår, vilka dock ger en tämligen tydlig bild av hur byggnaderns en gång varit utformade. Nunnorna är sedan länge borta och idag är fridfullt betande får det enda levande inslaget på det forna klosterområdet.

Halvannan kilometer från Kungsberg ligger en gravhög som blev nästa besöksmål. Den benämns Ingjaldshögen efter den kung som enligt traditionen skall ligga begravd här och som på grund av sin grymhet fått tillnamnet Illråde. Han var av Ynglingaätten och son till Bröt-Anund, vars förmenta gravhög Historiska klubben besökte i Västerås för två veckor sedan.

Artikelförfattaren, som ännu med fasa kan minnas de gånger han som tioårig folkskoleelev vid Vansö skola under vinterns gymnastiktimmar på vingliga skidor tvingats kasta sig från hög höjd utför branta stup, kunde nu se verkligheten komma ikapp. Kullen mäter blygsamma fyra meter från fot till topp och lutningen är avsevärt under 45 grader.

Ingjaldshögen samsas på platsen med en lämning från ett betydligt senare skede i svensk historia. Husby soldattorp var ett av de boställen som byggdes åt de indelta soldater som utgjorde manskap i indelningsverket, Sveriges militära organisation åren 1682 – 1901. På bänkarna utanför torpbyggnaden, och i gott sällskap av de mygg som svärmade i luften, tog sällskapet fram termosar och smörgåspaket för den obligatoriska fikastunden.

Under hemfärden, som företogs via Vansö kyrka, passerades den plats där en sämre kopia av Ramsundsristningens berättelse om Sigurdssagan kan beskådas. Den anses vara utförd av samme runristare som Åsbyblocket, och därmed hade cirkeln slutits för Verdandis två timmar långa utflykt i bördig lantlig miljö längs Fogdön, som för övrigt betyder den frodiga ön, om än landhöjningen idag gjort den till en halvö.

Hans Persbjer