Historiska klubbens program torsdagen den 8 september började där den förra aktiviteten slutade. Kvällens utflykt skulle gå mot Malmköping och som lämplig samlingsplats hade därför Stenkvista kyrka valts. Några minuter efter den utsatta tiden kl 18:00 hade större delen av den vanliga kärntruppen infunnit sig, vilket innebar att sällskapet blev åtta personer och en hund starkt.
Innan det var dags för avmarsch gavs en kortfattad information om förutsättningarna för dagens utflykt. Som utgångspunkt hade man ett mycket omtalat och väl känt sörmländskt rättsfall från senare hälften av 1800-talet. Två sammansvurna gärningsmän hade utfört ett dubbelmord, för vilket de dömts till döden och avrättats. Nu skulle man följa förövarnas fotspår från platsen där de utförde sitt hemska dåd till de gravar de hamnade i efter att ha blivit de sista som avrättats offentligt i Sverige.
Uppsuttna i bilar rörde sig deltagarna söderut längs riksväg 53 i riktning mot Malmköping och ganska snart nådde man sin första destination. Platsen man gjorde ett uppehåll vid benämndes förr Lidamon och var Villåttinge härads avrättningsplats. Här mötte en av de två rånmördarna döden i form av en skarprättares bila. Hans namn var Gustav Adolf Eriksson Hjert. Ungefär samtidigt gick hans medbrottsling, Konrad Pettersson Lundqvist Tector, samma öde till mötes vid Stenkumla avrättningsplats på Gotland, där han blivit dömd för sin gärning.
Nästa anhalt på resan blev själva brottsplatsen, idag benämnd Mordgrind. På var sin sida av vägen hade de bägge kumpanerna natten mellan den 31 augusti och den 1 september 1874 lagt sig i bakhåll i avsikt att råna postdiligensen mellan Sparreholm och Eskilstuna. En kärra närmade sig och när kusken klev ned för att öppna grinden avlossades ett första skott, följt av ytterligare ett när en passagerare i vagnen sträckte sig efter tömmarna.
Först nu uppmärksammade de båda brottslingarna att det inte var någon postdiligens de givit sig på i mörkret. När de insåg sitt misstag flydde de fältet, lämnande passageraren i vagnen – ingenjören vid Oxelösund-Flen-Västmanlands järnväg, Herman Upmark – att långsamt förblöda, ropande på hjälp som dröjde alltför länge. Körsvennen, August Larsson, låg kvar på marken, omedelbart dödad av en kula genom halsen. När Upmark till slut kom under läkarvård vid den närliggande Navesta gård var det för sent att rädda hans liv.
Hjert och Tector blev så småningom infångade när de försökte fly landet. Båda blev dömda till döden och fick sina nådeansökningar avslagna. Avrättningarna verkställdes vid sjutiden på morgonen den 18 maj 1876, som tidigare nämnts vid Lidamon utanför Malmköping respektive Stenkumla backe på Gotland.
Från Mordgrind gick färden vidare söderut, varvid man passerade de två minnesmärken över den tragiska händelsen för 148 år sedan, som står alldeles vid sidan av väg 53. Framkomna till Malmköping letade man sig fram till Lilla Malma kyrka, från vars parkering man har utsikt över Gustaf Adolfs torg med Villåttinge gamla tingshus, där Hjert fått sin dödsdom. Här kom man också in på ortens betydelse för svenskt militärväsen. Torget är uppkallat efter Gustaf Adolf von Siegroth, som 1771 blivit utnämnd till chef över Sörmlands Regemente. Han hade genast börja söka efter ett lämpligt område att använda som permanent övningsplats för regementet och fann snart Malma Hed intill Lilla Malma kyrka. Inom ett par år fanns en exercisplats med lägerhyddor på plats. Det var också von Siegroths förtjänst att Villåttinge tingshus kom att hamna på orten, och vid ett gammalt rusthåll intill grundade han landets första militärakademi.
Efter avrättningen hade Hjerts kropp och huvud förts till Lilla Malma kyrka för att läggas i jord. Trots att bestämmelsen, som tidigare förvägrat mördare och självmördare rätten att begravas i vigd jord, tagits bort något decennium tidigare, tillämpades den ännu på många håll. Hjerts kvarlevor kom därför att hamna utanför kyrkogården, medan hans kumpan Tector fick sin grav innanför murarna.
Ett besök gjordes vid Hjerts sista viloplats, som är utmärkt av en enkel skylt, vid vars fot någon placerat en vas med enkla blommor och som även den numera genom en sentida flytt av kyrkogårdsmuren kommit att ligga på kyrkans mark.
Det var nu dags för kvällens fikapaus, varför man tog en 250 meter lång promenad till Södermanlands Regementes minnessten, där diskussionen fortsatte innan det blev dags att avrunda programmet och anträda återfärden. De som var intresserade erbjöds att liksom vid utflykten två veckor tidigare besöka platsen för en tidigare kyrka, som rivits och ersatts av en ny några hundra meter bort. Den inhägnade yta där Ärla kyrka låg fram till 1782 används fortfarande i vissa sammanhang och är välskött.
Det hade börjat skymma rejält och med månen synlig ovanför trädtopparna i horisonten skingrades sällskapet för denna gång efter att under drygt två timmar ha hunnit dryfta såväl kriminal- som militär- och kyrkohistoria.
