Verdandi Eskilstuna

Historiska klubbens program torsdagen den 8 september började där den förra aktiviteten slutade. Kvällens utflykt skulle gå mot Malmköping och som lämplig samlingsplats hade därför Stenkvista kyrka valts. Några minuter efter den utsatta tiden kl 18:00 hade större delen av den vanliga kärntruppen infunnit sig, vilket innebar att sällskapet blev åtta personer och en hund starkt.

Innan det var dags för avmarsch gavs en kortfattad information om förutsättningarna för dagens utflykt. Som utgångspunkt hade man ett mycket omtalat och väl känt sörmländskt rättsfall från senare hälften av 1800-talet. Två sammansvurna gärningsmän hade utfört ett dubbelmord, för vilket de dömts till döden och avrättats. Nu skulle man följa förövarnas fotspår från platsen där de utförde sitt hemska dåd till de gravar de hamnade i efter att ha blivit de sista som avrättats offentligt i Sverige.

Uppsuttna i bilar rörde sig deltagarna söderut längs riksväg 53 i riktning mot Malmköping och ganska snart nådde man sin första destination. Platsen man gjorde ett uppehåll vid benämndes förr Lidamon och var Villåttinge härads avrättningsplats. Här mötte en av de två rånmördarna döden i form av en skarprättares bila. Hans namn var Gustav Adolf Eriksson Hjert. Ungefär samtidigt gick hans medbrottsling, Konrad Pettersson Lundqvist Tector, samma öde till mötes vid Stenkumla avrättningsplats på Gotland, där han blivit dömd för sin gärning.

Nästa anhalt på resan blev själva brottsplatsen, idag benämnd  Mordgrind. På var sin sida av vägen hade de bägge kumpanerna natten mellan den 31 augusti och den 1 september 1874 lagt sig i bakhåll i avsikt att råna postdiligensen mellan Sparreholm och Eskilstuna. En kärra närmade sig och när kusken klev ned för att öppna grinden avlossades ett första skott, följt av ytterligare ett när en passagerare i vagnen sträckte sig efter tömmarna.

Först nu uppmärksammade de båda brottslingarna att det inte var någon postdiligens de givit sig på i mörkret. När de insåg sitt misstag flydde de fältet, lämnande passageraren i vagnen – ingenjören vid Oxelösund-Flen-Västmanlands järnväg, Herman Upmark – att långsamt förblöda, ropande på hjälp som dröjde alltför länge. Körsvennen, August Larsson, låg kvar på marken, omedelbart dödad av en kula genom halsen. När Upmark till slut kom under läkarvård vid den närliggande Navesta gård var det för sent att rädda hans liv.

Hjert och Tector blev så småningom infångade när de försökte fly landet. Båda blev dömda till döden och fick sina nådeansökningar avslagna. Avrättningarna verkställdes vid sjutiden på morgonen den 18 maj 1876, som tidigare nämnts vid Lidamon utanför Malmköping respektive Stenkumla backe på Gotland.

Från Mordgrind gick färden vidare söderut, varvid man passerade de två minnesmärken över den tragiska händelsen för 148 år sedan, som står alldeles vid sidan av väg 53. Framkomna till Malmköping letade man sig fram till Lilla Malma kyrka, från vars parkering man har utsikt över Gustaf Adolfs torg med Villåttinge gamla tingshus, där Hjert fått sin dödsdom. Här kom man också in på ortens betydelse för svenskt militärväsen. Torget är uppkallat efter Gustaf Adolf von Siegroth, som 1771 blivit utnämnd till chef över Sörmlands Regemente. Han hade genast börja söka efter ett lämpligt område att använda som permanent övningsplats för regementet och fann snart Malma Hed intill Lilla Malma kyrka. Inom ett par år fanns en exercisplats med lägerhyddor på plats. Det var också von Siegroths förtjänst att Villåttinge tingshus kom att hamna på orten, och vid ett gammalt rusthåll intill grundade han landets första militärakademi.

Efter avrättningen hade Hjerts kropp och huvud förts till Lilla Malma kyrka för att läggas i jord. Trots att bestämmelsen, som tidigare förvägrat mördare och självmördare rätten att begravas i vigd jord, tagits bort något decennium tidigare, tillämpades den ännu på många håll. Hjerts kvarlevor kom därför att hamna utanför kyrkogården, medan hans kumpan Tector fick sin grav innanför murarna.

Ett besök gjordes vid Hjerts sista viloplats, som är utmärkt av en enkel skylt, vid vars fot någon placerat en vas med enkla blommor och som även den numera genom en sentida flytt av kyrkogårdsmuren kommit att ligga på kyrkans mark.

Det var nu dags för kvällens fikapaus, varför man tog en 250 meter lång promenad till Södermanlands Regementes minnessten, där diskussionen fortsatte innan det blev dags att avrunda programmet och anträda återfärden. De som var intresserade erbjöds att liksom vid utflykten två veckor tidigare besöka platsen för en tidigare kyrka, som rivits och ersatts av en ny några hundra meter bort. Den inhägnade yta där Ärla kyrka låg fram till 1782 används fortfarande i vissa sammanhang och är välskött.

Det hade börjat skymma rejält och med månen synlig ovanför trädtopparna i horisonten skingrades sällskapet för denna gång efter att under drygt två timmar ha hunnit dryfta såväl kriminal- som militär- och kyrkohistoria.

Historiska klubbens höstuppstart den 25 augusti

Torsdagen den 25 augusti inledde Historiska klubben sin hösttermin med en utflykt till Eskilstuna kommuns bäst bevarade fornborg, Ogaklev i Ärla. Det var andra gången den imponerande anläggningen utsetts som besöksmål för Verdandis aktiviteter. Denna gång hade sex medlemmar hörsammat inbjudan och samlats vid Slytans rastplats, varifrån en skogsväg leder till borgen.

Vid den inventering av fornlämningar som gjordes under slutet av 1600-talet och som benämns Rannsakningarna angavs att det på platsen legat ett munkkloster, men idag vet vi att det rör sig om en fornborg, som anlades i försvarssyfte under folkvandringstid och alltså är mer än 1500 år gammal.

Då kvällen bjöd på ett skönt sensommarväder blev den kilometerlånga vandringen från rastplatsen till Ogaklevbergets fot en behaglig upplevelse. Klättringen uppför de branta klippväggarna blev mer en strapats, men väl uppkomna till toppen fick man sin belöning i form av en hänförande utsikt över det sörmländska landskapet nedanför, som idag är torrlagt, men som i forna tider till stor del bestod av vattenleder. Under drygt tjugo minuter vandrade man innanför den 230 meter långa stenmur som omgärdar borgen och som med sten lagd på sten på sina håll uppnår en höjd på ett par meter.

Nedstigningen klarades av utan missöden och snart var man tillbaka vid rastplatsen, där de medhavda matsäckarna plockades fram. Under inmundigande av allt från fullkornsbröd till kanelbulle diskuterades bland annat kommande programpunkter. Ett förslag lades fram att nästa gång bege sig något längre söderut för att passera gränsen till Flens kommun. I Malmköpingsbygden finns några spännande platser att besöka för den som är intresserad av svensk kriminalhistoria.

Under återresan gjorde man liksom vid förra besöket ett stopp vid Ärlas enda bevarade runristning, den så kallade Skrivarstenen, som inte är en rest runsten utan ett block i skogen. För att komma dit fick man köra en liten omväg runt Hamra naturreservat.

En rest runsten fanns däremot att beskåda vid nästa anhalt, som var Stenkvista kyrka. Texten i slingan följer det vanliga mönstret och berättar att stenen rests av tre bröder till minne av deras far. En mer ovanlig och därför intressant detalj man genast lägger märke till är den hedniska symbol – Torshammaren –  som pryder en stor del av den ristade ytan i stället för det betydligt vanligare kristna korset. I Sörmland har endast en runsten till – belägen i Västermo socken –  Mjölner som illustration.

Som avrundning på kvällen begav sig gruppen över till kyrkogården på andra sidan riksväg 53. Här markerar nu ett träd platsen för den gamla kyrkan, som ersattes av den nuvarande år 1794 och vid vars rivning den nyss skärskådade runstenen återfunnits under golvet. Man kunde, om man tittade noga, skönja rester av kyrkans grund, men i övrigt finns inget kvar av byggnaden.

När skymningen nu börjat falla och kvällsluften blivit tämligen kylig kunde deltagarna efter nära tre timmar se tillbaka på ännu en givande och lärorik utflykt med intressanta besöksmål. Fortsättning följer!

Söndag och midsommarhelgen avslutades med Verdandis traditionella midsommarfirande Tack alla fina trevliga personer, runt 45st, som var med och bidrog till en härlig eftermiddag och god gemenskap med tipspromenad, femkamp, dans, lotteri, sommarlunch och gofika.

Massor av tack också till Rytterströms för fin musik och sång

Det tycks nästan ha blivit en regel att Historiska klubbens evenemang skall hotas av vädrets makter. Denna torsdag var inget undantag. Under samlingen i Folkesta vid sextiden på kvällen kunde man känna enstaka regndroppar och mörka moln rörde sig runtomkring. Liksom vid tidigare tillfällen klarnade det dock upp och utflykten kunde genomföras under gynnsamma förhållanden.

Färden gick denna gång till Tumbo, där man efter att ha passerat ett av järnålderns större gravfält, Bergagravfältet Gravhögarnas ås, gjorde ett första stopp vid kyrkan. Byggnaden, en stenkyrka från 1100-talet, som är en av Sveriges äldsta romanska kyrkor, har bevarat mycket av sitt ursprungliga utseende. Ett undantag är tornet, som tillkom under 1700-talet. Kyrkan är också Sörmlands runstenstätaste landskyrka med fem resta stenar och en sten inmurad i byggnadens västra vägg.

Platsens namn var från början Tuna, vilket tyder på att den varit ett maktcentrum under järnåldern, strategiskt placerad och viktig för områdets handel och försvar. Namnet Tumbo betyder människor som bodde vid Tuna.

Under vandringen runt kyrkogården fördes ett resonemang kring förhållandena på bronsåldern och järnåldern – hur man levde och hur samhället var organiserat. Alla delade med sig av sina kunskaper och erfarenheter. Svarta moln kunde ännu skönjas i närheten och i bakgrunden hördes svagt åskmuller, men fika kunde under fortsatt glatt samspråk intas i strålande solsken intill kyrkans torn.

Innan det var dags för återfärd besöktes det gravfält som ligger halvannan kilometer norr om kyrkan. Prästgårdsgravfältet eller Husbygravfältet innehåller drygt 400 gravhögar. När man blickade ut över fältet kunde man på andra sidan om riksväg 56 beundra den regnbåge, som blev en fin slutvinjett på ännu en intressant utflykt med Verdandi och Historiska klubben.