Verdandi Eskilstuna

Verdandis utflykt denna vecka – som vanligt i strålande solsken – gick till centrum av det fagra sörmländska landskapet, där det första etappmålet var Idéfarmen i Dunker. Dunker tillhör Flens kommun, vars slogan är ”Sörmlands hjärta”, och var en av de åtta socknar som tillsammans med köpingen Malmköping utgjorde Villåttinge härad.

Runt Idéfarmens gräsfält finns skulpturparken ArtFarm, där man kan gå en konstrunda och beskåda verk av lokala konstnärer. Parken drivs ideellt på privat mark och är öppen dygnet runt till och med den 30 september. Årets tema är ”Room”. Vid varje konstverk finns en textad skylt med information om dess titel, konstnärens namn och vad som inspirerat till verket. Några av föremålen är interaktiva. Före rundvandringen hölls av mig, Hans en kortfattad information om Malmköpingsbygdens historia med tips om några intressanta platser utefter riksväg 53 mellan Malmköping och Eskilstuna.

Malmköping växte fram runt sandhedsmarken Malmahed efter det att Gustaf Adolf von Siegroth som nyutnämnd chef för Södermanlands regemente valt ut området till permanent övningsplats 1771. Orten kom att präglas av militär verksamhet från 1774 fram till 1921, då regementet flyttade in i nyuppförda kaserner i Strängnäs.

Ett mycket känt morddrama i den svenska kriminalhistorien utspelade sig i trakten kring Malmköping. Den 31 augusti 1874 bragtes ingenjör Herman Upmark och hans kusk August Larsson om livet vid ett överfall i närheten av Navesta. Förövarna, Gustaf Adolf Eriksson Hjert och Konrad Pettersson Lundqvist Tector, hade haft för avsikt att råna postdiligensen mellan Sparreholm och Eskilstuna, men då det var sent på natten råkade de i mörkret ta fel på vagn. Efter drygt två månaders flykt kunde de gripas och ställas inför rätta. Båda dömdes till döden, och efter avslagna nådeansökningar verkställdes domarna kl 0700 den 18 maj 1876. Tector gick sitt öde till mötes vid Stenkumla backe på Gotland, medan Hjert miste livet på Villåttinge härads avrättningsplats Lidamon inte långt från brottsplatsen. Halshuggningen av Hjert och Tector blev de sista offentliga avrättningarna i Sverige. Minnesmärken finns uppsatta vid både mordplats och avrättningsplats.

Ett kulturminne av betydligt äldre datum är den imponerande fornborgen Ogaklev i Ärla med drygt tusen år på nacken. Den är en av ca 300 fornborgar i Sörmland, mycket väl bevarad och värd ett besök. Man kommer dit genom att promenera ca en kilometer på den skogsväg som börjar vid Slytans rastplats öster om riksväg 53.

För den som tycker om att vandra i skogsterräng kan Hamra naturreservat ca tre kilometer söder om Ärla kyrka vara ett alternativ att ta i beaktande. Området består av barrskog med mycket gamla tallar, vilket framgår av deras sköldpaddsbark, och är beläget väster om riksväg 53. Vid ett besök på hösten bör man kunna plocka lingon och svamp.

Under hemresan från Idéfarmen togs en kort omväg via Grinda Säteri, där man kan beställa gårdsglass med snart sagt vilken smak man vill. All glass är tillverkad av lokalt producerade och odlade råvaror. I dessa coronatider kan kötiden bli lite längre än vanligt, men det är det absolut värt.
Text och bild Hans Persbjer

När Verdandi korsade såväl kommun- som länsgräns för sin utomhusaktivitet denna vecka hade man åter lyckats blidka vädrets makter, som den senaste tiden visat sig nyckfulla och opålitliga. En halvtimmes promenad runt lilla kanalslingan vid Hjälmare docka kunde genomföras i strålande solsken och i natursköna omgivningar.

Hjälmare docka är besökscentrum för Hjälmare kanal, Sveriges äldsta byggda vattenväg som ännu är farbar. Den började byggas under Gustav II Adolfs regeringstid och ersatte fr o m 1639 Karl IX:s kanal som länk mellan Hjälmaren och Mälaren. Själva dockan tillkom på 1820-talet. I ett kanalcafé på platsen finns en utställning där man kan studera kanalens historik.

Suveränt duktiga och ambitiösa 🌺 Detta präglas inom Verdandi Eskilstuna. Lunchen ”lokal pizza” 😋 intogs med god aptit.

Tyvärr regnade Verdandis första planerade aktivitet den här veckan bort på tisdagen, då matgruppen hade tänkt ordna en pizzakväll utanför föreningslokalen.

Då klockan slog 16.00 på torsdagen hade hade väderläget stabiliserats så pass att åtta medlemmar kunnat infinna sig vid Eskilstuna kommuns äldsta offentliga konstverk, placerat i Rinmansparken, för att delta i den sedvanliga torsdagsträffen med inslag av kultur och lokalhistoria.

Verket man samlats framför har nummer 107 i den nytryckta broschyr som upptar 158 av kommunens offentliga konstverk och är således det äldsta, ursprungligen rest 1832. Det är ett monument över Sven Rinman, en av de framstående banbrytare som alltsedan Reinhold Rademachers dagar bidragit till att sätta Eskilstuna på den industriella kartan. Inskriptionen på monumentet lyder: ” Åt Swen Rinman Född 1720 Död 1792 – I förtjenst om Bergs-Handteringen den främste på sin tid – Av Brukssocieteten”. Rinman har kallats ”Den svenska bergshanteringens fader”. Under mitten av 1700-talet företog han studieresor i Europa, varifrån han inhämtade kunskap om arbetsmetoder som dittills varit okända i vårt land.

Rinmanmonumentet flyttades i början av 1940-talet från Fristadstorget (som under några decennier på 1800-talet hetat Rinmanstorget) till sin nuvarande plats i vad som då hette Fristadsparken och var en före detta lasarettspark. Efter att det epidemiska sjukhuset revs 1926 har parken förblivit obebyggd, och idag bidrar en mångfald av trädarter på området och en damm kantad av blomsterrabatter till att Rinmansparken blivit den trivsamma oas nära centrum den är idag. Förutom Rinmanmonumentet återfinns två modernare konstverk i parken – ”Den fria viljan”, en ljusinstallation i polyeten av Monika Gora och ett obetitlat verk i cortenstål av Klaus Koivula. Man bör också unna sig att njuta av Jussi Mäntynens fina granitskulptur ”Modersstolthet” från 1955 utanför huvudentrén till Rinmansskolan alldeles intill parken. I ett hörn av parken ligger lekplatsen ”Upptäckten”, där avsikten är att barn under lek ska kunna ta till sig kunskaper i teknik och fysik.

Bara ett stenkast från Rinmansparken ligger Rothoffsparken, Eskilstunas äldsta anlagda park, som var kvällens andra besöksobjekt. Den har fått sitt namn efter Fredrik Rothoff, som på 1780-talet lät uppföra en karolinerherrgård med en intilliggande engelsk park. Inte mycket av själva parken har ändrats sedan Rothoffs dagar. Blomsterprakten är omfattande. Även en kryddträdgård och en karpdamm ingår, och minst ett exemplar av praktisk taget alla svenska lövträd finns att beskåda. Herrgårdsbyggnaden har dock rivits och ersattes 1883 av den nuvarande Rothoffsvillan.

Sedan några år tillbaka finns också i Rothoffsparken en lekplats för barnen. Här är den inspirerad av djungeln, med exotiska djur som elefanter, apor och krokodiler. Ett annat sentida tillskott är ett apiarium (bikupa), där man under perioden maj – september ska kunna studera honungsbin.

Efter att ha vandrat runt två parker hade deltagarna naturligtvis behov av en fikapaus för att smälta alla intryck. Under veckans torsdagsträff hade man hela tiden hållit sig nära centrala Eskilstuna. Nästa veckas aktivitet kommer att ta oss utanför inte bara kommungränsen utan även in i ett angränsande län

Text och bild Hans Persbjer

Som mötesplats för Verdandis andra aktivitet denna vecka hade man valt Rosenforsparken i Skogstorp. Området var ett av de första i Rekarnebygden att resa sig ur havet när inlandsisen smält undan och landhöjningen börjat komma igång. Att trakten var befolkad redan på bronsåldern vittnar fyndet av de s k Skogstorpsyxorna 1864 om.

För 120 år sedan kom Skogstorp att bli skådeplats för en episod i svensk kriminalhistoria. Huvudperson i det dramat var den då värste massmördaren i Sverige, John Filip Nordlund. Efter att ombord på ångaren Prins Carl under en färd på Mälaren ha skjutit ihjäl och knivmördat fem personer och skadat många fler försökte han fly undan rättvisan genom att ta ett tåg söderut. Han blev dock gripen av tre poliser i väntsalen på Skogstorps järnvägsstation. Efter rättegång blev han dömd att ”i en bot mista lifvet och för alltid vara förlustig medborgerligt förtroende”. Han sökte aldrig om nåd och blev därmed den näst siste att avrättas i Sverige och den siste som halshöggs med handbila.

Tisdagen den 23 juni genomfördes den första av Verdandis aktiviteter denna vecka. Nio deltagare samlades kl 1700 vid ICA Ekängens parkering för att via Kjula, där ytterligare två medlemmar anslöt, fortsätta på gamla E 20 till Näsbyholm i Härad och därifrån vidare ut på Fogdön.

Vid Fogdö kyrka svängde man in på en dammig grusväg för att ta sig de tre kilometerna till Kungsberg och den första delen av kvällens program. Alldeles intill Mälarens vatten kunde man beskåda Vårfruberga klosterruin, resterna efter det nunnekloster som under medeltiden legat på platsen. Den kommun som de tre socknarna på Fogdön – Helgarö, Fogdö och Vansö – fram till 1971 bildade tillsammans med Härads socken på fastlandet hade namnet Vårfruberga landskommun efter klostret.

Efter en rundvandring innanför de restaurerade klostermurarna blev det åter uppsittning i bilarna för vidare transport till nästa programpunkt. Platsen för denna var Fogdö Golfbana, endast ett stenkast från kyrkan. Av deltagarna var det bara ordförande Peter som hade golfvana och egen utrustning, men vi övriga fick låna klubbor och kunde efter en grundläggande instruktion åstadkomma några godkända utslag på driving rangen. Det rådde som vanligt en god stämning, och man gav sig också tid till en gemytlig fikastund i det soliga vädret. Efter några avslutande träningssvingar på rangen valde hälften av deltagarna att gå en runda medan den andra hälften ansåg sig nöjd och anträdde återfärden hemåt.

Text och bild Hans Persbjer

Midsommarvädret i år har på många ställen varit rekordvarmt. Även i ett annat avseende har helgen avvikit från det normala, men på ett mindre positivt sätt. Restriktionerna med anledning av Covid-19 har mer eller mindre omöjliggjort ett traditionellt firande med folkdans och lekar runt midsommarstången.
När Verdandi samlades i Sundbyholms o för utomhusaktivitet söndagen efter midsommar saknades därför den majstång – en annan benämning på midsommarstång – som normalt står mitt på grusgången mellan slottet och sjön den här tiden på året. Emil Näsvalls bronsskulptur ”Maj” stod dock på sin vanliga plats mitt i parken.

Programmet började med att det dukades upp ett dignande bord med pastasallad och tillbehör, som deltagarna – ett tjugotal till antalet – lät sig väl smaka av. Under tiden fick man en kortfattad beskrivning av områdets förflutna. Fokus låg på framför allt en historisk person, som alltjämt förknippas med Sundbyholm. Riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm, utomäktenskaplig son till Karl IX och därmed äldre halvbror till Gustav II Adolf, har givit namn åt den vandringsled, som med start vid Naturstugan i Årby sträcker sig till Björsund via bland annat Sundbyholm. Han var också den som 1629 genom donationer lät grunda en skola för barn från alla samhällsskikt vid Sundby kyrka. Den Gyllenhielmska skolan var i bruk till 1987 och betraktas som den första svenska folkskolan, drygt 200 år innan Folkskolestadgan kom på pränt 1842.

Under den rundvandring som företogs efter avslutad måltid gjordes ett kort stopp vid Sven Lundqvists bronsskulptur ”Prinsen”, som är placerad på gräsmattan framför slottet. Den föreställer Prins Eugen, som under några år på 1890-talet vistades på slottet och där målade den kända tavlan ”Det gamla slottet”. Mellan skulpturen och slottsbyggnaden hade rests en midsommarstång i miniformat, som lockade några av deltagarna till att dansa ”Små grodorna”.

Promenaden gick därefter vidare. Från slottet gick man längs den långsträckta strandlinjen, förbi badplats och hamn, tillbaka till slottsparken för att avsluta en angenäm eftermiddag med medhavd fika.

Hans Persbjer

I Strängnäs stift firas Sankt Eskils dag den 11 juni. Vad kunde vara naturligare för Verdandi än att som utgångspunkt för sin torsdagsaktivitet denna vecka välja den mäktiga bronsstatyn på Klostergatan, och därigenom hedra den historiska person den föreställer? Eskils betydelse för oss som sörmlänningar är stor, då han är ett av våra skyddshelgon, men det är kanske framför allt som Eskilstunabor vi har anledning att minnas honom. Då han kom som missionär från England till ”Nordanskogs” norr om skogarna Kolmården och Tiveden hamnade han i Tuna. Efter att han lidit martyrdöden i Strängnäs år 1080 kom platsen att kallas Eskils Tuna. Genom åren har flera företeelser i staden uppkallats efter honom.

Efter Eskils död utvidgades Tuna kyrka till ett Johanniterkloster. Några århundraden senare tog Gustav Vasa reformationen som förevändning att dra in klostrens egendomar till kronan. Johanniterklostret revs till förmån för slottet Eskilstuna Huus, som förstördes i en brand 1680.

Efter att ha hedrat Eskil vid statyn gick deltagarna in till Slottsskolans skolgård på andra sidan Klostergatan för att beskåda både den minnessten över Eskilstuna Huus, som är rest där och Allan Ebelings stenmosaik föreställande slottet, som är infälld i en husfasad.

Därefter gick man den korta promenaden ner till Stadsparken för att njuta av lummig grönska, blomsterprakt och den offentliga konst, som är spridd över området. Kvällen avslutades med fika och boule i Klosterparken under ledning av föreningens egen instruktör Patrik.

Text och bilder: Hans Persbjer

Mörka moln tornade hotfullt upp sig runt Eskilstuna på torsdagskvällen när Verdandi kallat till veckans andra aktivitet. Åtta medlemmar infann sig trots detta till Skiftinge centrum, varifrån man till fots fortsatte till Långbergsparken, där programmet kunde genomföras mestadels i solsken och utan att minsta regndroppe föll.
Stadsdelen Skiftinge, som redan på vikingatiden var en betydelsefull handelsplats, genomgår sedan några år tillbaka en ansiktslyftning. En ny infart till dagens handelsområde håller på att iordningställas, där jätteskulpturen ”Planteraren” kommer att invigas i september. År 2018 öppnades Långbergsparken, en park med ytor för avkoppling och olika aktiviteter för alla åldrar.
Från parkens entrétorg gick man via en centralt placerad scen förbi en fotbollsplan, en lekplats och några utegym. Till slut hamnade man vid boulebanorna, där en uppdelning i två lag gjordes för att genomföra en match, som det ena laget vann med siffrorna 13 – 7.
Kvällen avslutades med fika vid grillplatsen intill boulbanorna.
När man därefter skingrades uttryckte sig flera av deltagarna i uppskattande ordalag om dagens aktivitet, något som naturligtvis är glädjande för Verdandi och sporrar till fortsatta ansträngningar.
Text och bild: Hans Persbjer

Med glädje fortsätter Verdandi Eskilstuna planera kommande veckor med sunt förnuft och med en säker och trygg samvaro.
Det viktiga är att vi alla tar ansvar och följer alla myndigheters rekommendationer som ges.
Vi vet att det är en mycket speciell situation vi befinner oss i här i Sverige och i stora delar av världen.

Det tycks inte vara nog med att Covid-19 ska lägga hämsko på våra normala rutiner den här våren. Kung Bore gör framstötar långt in i maj för att sätta sina käppar i hjulet. Regn, snö och hagel har två gånger den här veckan varit nära att kullkasta Verdandis planer, men vi har visat oss vara av segt virke och inte vikt ner oss.

Vi var således en dryg handfull medlemmar som trots mörka moln runt centrala Eskilstuna hade hörsammat kallelsen till en rundvandring i Rothoffsparken torsdagen den 14 maj. Under några minuter i början av promenaden föll ett stilla regn, men ganska snabbt skingrade sig molnen för att släppa fram en värmande sol från blå himmel.

Rothoffsparken är Eskilstunas äldsta anlagda park, uppkallad efter brukspatronen Fredrik Rothoff, som bosatte sig på platsen i slutet av 1740-talet. Den nuvarande Rothoffsvillan, som blev färdigställd år 1883, inhyste till för något år sedan Eskilstuna Turistbyrå. Parken bjuder på en mångfald växter och är en populär oas för picknick. På området finns också karpdammar, ett apiarium (bikupa) och en djungelinspirerad lekplats, som lockar såväl yngre som äldre.

Verdandi tänker fortsätta med utomhusaktiviteter men gör ett uppehåll vecka 21. Förhoppningsvis kommer vädret att stabiliseras och bli mer sommarlikt och därmed locka fler deltagare.

Hans Persbjer